Jag är inte direkt den personen som söker mig till allt för nära relaioner. Jag kanske en gång var men sen blev jag rädd för närheten och känslorna och drog mig hellre undan när det kröp sig för nära inpå.
Det var först i somras som jag gav det en chans, då var det kanske ett år sen sist, men det förhållandet sprack helt efter 3 månaders velande. Jag började stöta undan alla känslor som blev allt för intima än en gång tills jag mötte honom jag nu tycker om lite för mycket för mitt eget bästa om jag ska vara helt ärlig. Kärlek skrämmer mig verkligen, förhållanden och allt vad det innebär...
...nu har jag börjat skriva den här meningen men raderat det igen ka nske 8 ggr. jag har svårt att bestämma mig om jag ska skriva i nutid eller dåtid, om jag ska skriva "jag vill verkligen den här gången" elr " jag ville verkligen den här gången"  Mitt hjärta skriker kämpa, men min kropp säger nej. Mitt bröst gör ont och tårarna rinner när mina tankar går ner allt för djupt i situationen och börjar tveka. jag vill verkligen, men jag vet inte om jag klarar av det.
Om Du läser det här så bli inte ledsen eller arg på mig, egentligen är det väl till Dig jag skriver men jag vill inte tynga dig med det egentligen, det är inte precis vad du behöver just nu . Jag vet inte vad du behöver, behöver du mig? Jag önskar att det var jag som kunde hjälpa dig, att det vad jag som kunde få dig att le åt livet igen. Det gör ont i mig att se dig må såhär dåligt, men det gör ondare att inte kunna hjälpa dig. Det gör ont när du säger att jag ingenting kan göra och när du stöter bort mig. Det gör ont att du ena sekunden säger att du vill ha mig som din flickvän men andra säger att du inte vill någonting alls, inte ens leva... Du betyder verkligen så otroligt mycket för mig, så mycket att jag orkar med smärtan av allt som gör ont just för att det är dig jag vill vara nära. Jag har svårt att förstå dig, jag är medveten om det, men jag tror inte att du förstår mig h eller. Jag vill inget hellre än att kalla dig för min pojkvän, jag vill inget hellre än att tala om för dig hur mycket jag tycker om dig och hur mycket jag hela tiden saknar dig, men jag vill även ha samma sak tillbaka för att kalla det vi har för någonting mer än en vänskap. Jag behöver bekräftelse på bekräftelse, jag är så fruktansvärt osäker på mig själv och på kärlek att jag faller in i tankar som får mig att må dåligt om jag inte får den bekräftelse jag behöver, den bekräftelse som du inte kan ge mig. Men jag klandrar inte dig för det, jag kan inte kräva av dig att du ska bry dig om mig när du knappt kan bry dig om dig själv. I det här fallet sätter inte heller jag min hälsa först, det är Dig jag försöker bry mig om, det är Dig jag vill bry mig om, Det är att Du mår bra som känns viktigt.
Jag är rädd för att säga det men... Vi kan inte bygga upp någonting på det vi har idag, vi kan inte vara tillsammans... Du måste må bättre själv innan du ger dig in i någonting. Jag har vetat det hela tiden, men jag har inte velat tro på det just för att jag vill äga och rå om, pussa och hålla om dig nu. int e sen, utan nu! nu på en gång, men det är inte så lät t trots att vi båda vill. Jag hoppas att vi inte tappar bort varandra helt på vägen till din livsglädje, jag ä r gärna en del av den hela vägen om du låter mig.