Ja, jag ser svart. sjukt jävla äckligt svart. Men jag vet även att jag inte borde, jag vet att jag mår sämre än vad jag egentligen borde. Jag vet inte den klara orsaken, jag kan bara gissa, och det är nog egentligen rätt mycket som ligger till grunden. fan. Det enda jag vet är att jag verkligen inte mår helt okej. Jag tänker helt jävla fuckat och jag blir så sjukt arg och besviken på mig själv när jag märker att jag är psykiskt ostabil, så jag bryter ihop ist, gråter som en skjuten gris och tänker ännu mindre. Tänker inte på vad jag gör, på vad jag säger, hur jag säger saker, hur jag sårar andra. patetiskt. ja, jag är patetisk.

Ja, det händer att jag tycker synd om mig själv, och när jag gör det så blir jag arg på mig själv, för självklart är det inte synd om mig, jag har det för fan bra men jag känner det bara inte. Jag känner konstigt, jag känner för mycket, jag känner för mycket fel, känner sånt jag inte alls borde känna, känner sånt som inte ens stämmer, hur fan gör man då? Jo, jag går till någon och snackar om skiten, men jag går inte till någon längre.. Jag gick till någon men det funkade inte så nu går jag inte till någon längre... Jag vill inte gå till någon, tar emot så sjukt hårt att ta det steget igen.. Men jag vet att jag verkligen borde, inte bara för min egen skull utan för alla som bryr sig om mig också! Ingen vill väl se mig må dåligt, ingen vill se mig förstöra för mig själv. Jag förstör för mig själv både vad det gäller skolan och vad det gäller mitt privatliv, jag kan fan inte hålla på såhär men det är sjukt jävla svårt när man bara ser svart, känner sig som världens mest patetiska människa som inte kan klara av någonting. Ostabil, sjukt jävla ostabil. 

Jag vill inte må dåligt, jag vill inte gråta, jag vill inte tro att jag borde göra slut med världens underbaraste pojkvän varje gång jag bryter ihop för att skona honom. Jag vill inte säga "jag vill göra slut" och "jag villl flytta" varje gång jag bryter ihop, jag vill inte göra honom ledsen, jag vill inte se honom ledsen, jag vill inte se en så underbar människa gråta. 

Förlåt

Jag vill inte att min mamma ska behöva oroa sig, jag vill inte att hon ska behöva höra mig gråta och knappt kunna höra vad jag säger när jag ringer till henne för att söka tröst, jag vill inte behöva söka tröst över ingenting, söka tröst över att mina tankar och känslor inte fungerar som dom ska. Jag vet att problemet ligger och hos mig och jag vet att det är jag som måste göra någonting åt det. Det är bara jag som kan göra någonting åt det. 

Jag vågar inte, och jag vill egentligen inte heller, jag vill bara att det ska lösa sig. 

Jag kan inte fortsätta ljuga för mig själv, jag kan inte lådsas vara glad och inbilla mig själv att det bara är någon fas och någonting som snart går över när jag vet att det inte är sant. Jag kan inte hålla på såhär, jag kan inte fortsätta förstöra mitt eget liv. Jag måste ta tag i det, våga ta tag i det och möta det även om jag inte vill, och det hemska är att jag faktiskt vet det men inte gör det. Ingen kan tvinga mig, jag kan bara tvinga mig själv. 

Och ni som läser det här och tycker att jag är helt jävla dum i huvet som skriver det behöver inte säga det till mig, håll käften bara.. Ingen behöver kommentera någonting alls, på något sätt. Jag försöker bara intala mig själv att jag borde göra någonting jag inte vågar. Och med det avslutar jag med en sista ursäkt och går och diskar någonting.

Jag köpte en ny tröja/klänning idag på mellandagsrean för 249:- som jag för övrigt tyckte va ganska mkt pengar för att vara billigt så att säga. Den hade dock kostat 349:- innan så det var ju trots allt 100:- billigare. Hur som helst så kände jag att jag behövde någonting nytt till nyårsafton, så jag tycker väl att det var värt det, för den va så fiin!

Jag och Anders fick för oss att vi skulle bygga ett pepparkaksslott med drakar och grejer iår.. Vi gick därför all out och köpte prylar till slott m. tillbehör för strax över 400:- helt galet egentligen, framför allt när vi kom fram till att våran vision var långt utanför vår kunskap och vårat tålamod.. 

För det första så sköt vi upp bygget gång på gång då vill inte ens kunde få till ritningar/en bra mall och bygga upp en modell i papper. Vi blev sjukt irriterade och pallade helt enkelt inte ta tag i skiten. Vi försökte oss därför på att rita upp ett hus i stället, men någonting som ändå skulle vara utöver "standars-pepparkakshuset"... Det gick såklart inte heller, hur fan får man till en bra mall? Varken min eller Anders grej i alla fall, så till sist hamnade vi framför google och hittade en färdig mall på ett VANLIGT pepparkakshus som vi till slut gick efter.. fail.. och vad som ännu mer fail va att vi upptäckte att det var sjuukt svårt att för det första få till bitarna och sen också att få ihop dem utan att det skulle falla som ett korthus... 

knäppte steg för steg bilder trots min frustration och prestationsångest..

...ja precis, choklad! eller rättare sagt choklad-ansiktsmask, alltså inte bajs. 
Så här skulle jag då alltså se ut om jag va mörk, coolt.

Just nu sitter jag med min syperdupermyströja och med ansiktsmask i ansiktet, bjuder på några hemska bilder på det. Man får vara ful när man kletat in hela ansiktet, man ska väl rättare sagt vara ful då till och med!

mitt hår har blivit ganska mörkt brunt igen.
rött +  röda dreads kommer tillbaka till våren.
vill kunna ha mössa i vinterkylan.