staden höll precis på att vakna när jag med tomma steg vandrade igenom den. jag flydde från
en mardröm som jag inte kunde vakna upp ur, för det var ingen dröm egentligen, det hände
verkligen på riktigt. allt vi hade försvann på nåra timmar, på en kväll, en kväll full av sprängande
huvudverk och panikångest. tårarna rann som floder ur oss båda, det är slut nu och det gör
fruktansvärt ont. varje gång jag vågar mig nära någon slås jag mot marken, hårt som fan,
det gör lika ont varje gång. som alla andra gånger så säger jag också nu "aldrig igen"
"det här var sista gången" "kärlek?pass!" jag vet verkligen hur fruktansvärt ont det gör
när det tar slut och jag vet att jag har mina brister när det gäller seriösa förhållanden, det är
dom som gör att jag gång på gång förlorar, får en skäfftsmäll rakt i ansiktet och tappar
ett liv. jag vet inte hur många liv jag har kvar eller hur många jag började med men just
nu känns det som livslinjen blinkar rött, mitt huvud värker och det ända jag vill är att
vakna upp ur den här mardrömmen. jag är helt förvirrad, allt gick så äckligt fort.